2026-06-26
Rätt man på rätt plats
På den nya dressinsträckan passerar man stationen i Hultarp, en station med lång och spännande historia, vi knackar på och sitter ned med ägaren av stationshuset, Detlev Schulz.
I sitt yrkesverksamma liv jobbade Detlev som, stadsplanerare i staden Neumünster, belägen i norra Tyskland. Redan 1990 blev han ägare till Hultarps Station och det visar sig att Detlev har ett stort intresse som kan kopplas till stationshuset.
-Jag är järnvägstokig och har alltid varit, jag har rest på många järnvägar i olika länder, fotograferat mycket järnvägshistoria. Har alltid varit intresserad och haft mycket modelljärnvägar, jag har en riktigt stor källare hemma i Tyskland, berättar Detlev med ett skratt.
Vi slår oss ned i väntsalen där Detlev dukat fram fika, där finns även en liten utställning om Hultarps Station.
-Efter 36 år i Hultarp är byn mitt andra hem. Säger Detlev på jättebra svenska.
På en av sina många tågresor skulle han 1984 resa runt i Norden.
-Jag hade biljett till alla statliga järnvägar. Resan började i Lübeck, vidare till Köpenhamn, Växjö och så till smalspåret, jag minns än idag när jag passerade fasaden på möbelfabriken i Hultarp i det vackra solskenet.
Tre år senare satt Detlev och läste i en järnvägstidning, han läste om smalspåret Växjö-Västervik och om dess förening, han blev väldigt fascinerad.
-Jag pratade med min fru, Christiane, vi satte oss i bilen, en rostig Renault, åkte mot Småland, stannade till vid badplatsen i Virserum och tog ett dopp. Vi tog smalspåret Virserum-Hultsfred, läste några broschyrer och blev medlemmar i smalspårsföreningen.
I oktober 1989 satt Detlev återigen hemma i Tyskland och läste.
-Den här gången var det en artikel om banvaktstugor och stationshus längs smalspåret som var till salu. Jag pratade med Christiane och nyårsafton 1989 ringde jag och sa att jag ville köpa stationshuset i Hultarp. Den 11 februari 1990 åkte jag sedan fram och tillbaka, Neumünster-Hultarp för att skriva på alla papper.
Förutom om köpet av stationshuset handlar samtalet i väntrummet en hel del om järnväg i allmänhet.
-Det är ett enkelt sätt att transportera varor och människor, förr kunde man ta sig med tåg från Hamburg till Hultarp på en dag. Att åka tåg är avkopplande, dessutom så mycket vackert att titta på. I Österrike och Schweiz finns det jättefina sträckor, men Trondheim- Bodø i Norge och Hoting-Långsele i Norrland är fantastiska järnvägssträckor, jag skulle kunna räkna upp hur många som helst, säger Detlev med ett skratt
Det stora tågintresset har också gått i arv.
-Vår son Felix har fått samma intresse, när OS var i Frankrike 2024, åkte vi tåg tillsammans från Tyskland till Marseille, då var man lycklig, avslutar Detlev.
FAKTA
Stationen i Hultarp
Text från Ingemar Emrin
Stationen invigdes i december 1922. Järnvägsbolaget ville att stationen skulle heta Hvensjögle men Virserums Nya Möbelfabrik ansåg att Hultarp var bättre vilket också myndigheterna beslutade om. Vid denna tid bodde närmare 300 personer i Hultarp och omkring-liggande byar: Hvensjögle, Kråketorp, Totemåla och Blackelid. De var på olika sätt betjänta av den nya järnvägslinjen, bl.a. för postbefordran. Wiktor Nelson blev Hultarps förste stins 1922. Året efter hans tillträde inrättades en poststation i stationshuset och Nelson blev ansvarig även för den verksamheten. Samma år – 1923 – fick stationshuset elektricitet till åtta lampor från möbelfabrikens vatten-drivna elverk. Nelsons efterträdare Bertil Höglund anställdes 1931 men då med titeln stationsagent, ett sätt för järnvägsbolaget att minska lönekostnaden. Höglunds lön var 125 kr i månaden med bl.a. fri bostad och fribiljetter.
År 1936 infördes en ny tjänstetitel, platsvakt, när Anna Johansson flyttade in i stationshuset. Som kvinna fick hon en ännu lägre lön trots att hon utförde samma sysslor som sin föregångare. Ing-Bitt Hemmingsson tillträdde som platsvakt 1954. Hon slutade sin tjänst 1963 när stationen avbemanndes och posten lades ned. Statens järnvägar (SJ) ansåg att trafikunderlaget var för svagt. Hennes make Lennart tjänstgjorde dock som reparatör fram till pension. Med utgångspunkt från Hultarp ansvarade han för en stor del av traktens banvall och järnvägsspår. Antalet passagerare minskade gradvis. 1960 såldes exempelvis 341 personbiljetter för knappt två tusen kronor. Men samtidigt handlades ett par tusen il- och fraktgods-ärenden på stationen. Efter avbemanningen minskade även gods-trafiken. 1964 lossades tre vagnar, följande år fyra och ingen vagnslast alls under första halvåret 1966. Hösten 1966 beslutade SJ att lägga ned all godstrafik och stationen reducerades till enbart hållplats. Sido-spåren och växlarna revs upp.
Persontrafiken lades helt ned 1984 och godstrafiken 1986. Banan blev Sveriges sista med persontrafik på smalspår